JáƒÂ¤rnspáƒÂ¶ken

Dom brá¤nde ner grá¶nan och skolan stá¥r dá¤r ensam nu
Cykelstá¤llen stá¥r tomma á¤n, trots att loven á¤r slut
Dom fá¤ller kastanjetrá¤den i allén framfá¶r skolgá¥rden
Och jag rá¶r mig tyst há¶r inte hemma há¤r, jag á¤r vá¥lnaden

Jag vet inte varfá¶r, men kanske á¤r det dá¤rfá¶r jag minns det sᥠvá¤l
Dina stora á¶gon, dina bruna há¤nder, dina vassa kná¤n

Var det dig jag sá¥g, som en skugga ur mina drá¶mmar
Var det dig jag sá¥g, dig jag svor att aldrig glá¶mma

Dom grá¤ver i parken och frosten i marken ,blir ett fá¶rsvar
Och vid há¶rnet av kyrkan dá¤r já¤rnvá¤gen gá¥r, har dom spá¤rrat av

Ná¥gon ligger i grá¤set, med frostiga klá¤der, sᥠstilla och vit
Och blá¥ljusen blinkar, tá¤nk vad man kan gá¶ra med en liten kniv

Och jag vet inte varfá¶r men jag á¥tervá¤nder alltid hit
Det var vá¤l ná¥got vi gjorde, ná¥got vi sa há¤r som fá¶rá¤ndrade mitt liv

Var det dig jag sá¥g, som en skugga ur mina drá¶mmar
Var det dig jag sá¥g Dig jag svor att aldrig glá¶mma
Var det dig jag sá¥g som ett spá¶ke frá¥n dá¶da drá¶mmar
Var det dig jag sá¥g
Har jag á¤ntligen lyckats glá¶mma?